Sani Klinga

Hade en fotbollstränare som alltid sa till oss innan match att vi skulle "Gilla läget". Att leva i nuet... Det som hänt har hänt, det enda vi kan påverka är vår framtid.
Plötsligt kom jag på mig själv att jag faktiskt nästan för en period här och nu glömt av det som hänt den senaste tiden. Jag har varit glad och lycklig just där jag stått. Jag har sett fram emot dagarna, stiga upp på morgonen, gå till jobbet, träna... Träffa alla fina människor. Det är ju de som gör det hela. Tack för att ni finns!

Men sen så råkade jag tänka tillbaka, och mitt huvve började vrida och vända på en massa saker. Hjärtat slog hårt och snabbt. Men känslan gick ändå inte att definera. En liten bit av saknad kanske, blandat med ilska och förvirring. Man vill ju liksom kunna tänka tillbaka och vara glad för de minnen man har. Just nu så vill jag bara glömma och sudda ut. Jag vet att jag är en väldigt sårbar människa. Och jag lät dig såra mig. Jag öppnade mitt hjärta för dig. Jag hatar mig själv för att jag alltid gör det där misstaget. Jag vill tro på kärlek, det vet alla, och nu gav jag mig in på något fast jag egentligen inte var säker på om det ens var äkta eller bara en tillfällighet? Det kändes så rätt för stunden. Men det var det värt. Den gången när vi duschade i mörkret. Du strök din hand genom mitt hår, och sa... "Sani... Jag älskar dig." Där total föll jag för dig. Och jag om någon borde vetat bättre. Allting gick så snabbt mellan oss. Vi hade inte ens lärt känna varann ordentligt innan vi blev tillsammans. Nu känns allting bara som en stor lögn. En vecka efter att du lurat i mig dom tre orden, var allting helt plötsligt över. Ingenting betydde någonting längre. Ingenting spelade någon roll. Man tror att man känner en människa... Allting känns så underbart. Men sen så kan det bara vända på något fantastiskt jävla sätt, över en sekund. Jag trodde du var..... Någon annan.... som du var, kanske bara var när vi två var tillsammans? Du fick mig tro att du älskade mig. Besviken, det är jag. En känsla som jag försökt akta mig för. Har man inga förväntningar och inget hopp så blir man inte besviken. Fast hur lätt är det att vara kär utan dessa känslor? Går det? Jag vet vad jag vill nu, och vart jag är på väg. Jag har lärt mig att hantera ångesten. Jag ångrar ingenting. Men ändå så undrar jag över hur tusan du lyckades få mig att faktiskt tro på allt så snabbt. Så "magiskt men tragiskt". Nya erfarenheter har lett mig ut på nya spår... Nu är det bara JAG mot världen...
Och DU - är ännu en bortkastad tillfällig dröm som lurat mig med falsk kärlek!!!

Åh, vet ni vad... Jag ska alltid bli kär igen, och igen och igen!!! Tills jag sitter där grå, gammal och lycklig, eller inte lycklig när jag dör, då ska jag bli kär i mitt nya liv igen.

Vid min sida har jag 2 underbara människor. Madde och Jimmy!

Madde flyttade till mig i mars detta år och vi trivs super bra ihop. Vi lärde känna varandra för 2 år sedan när Madde var arbetsledare på Mc Donalds Scandinavium. Jag tyckte hon var den helt klart roligaste (och snyggaste) arbetsledaren på Mc Donalds så det var väldigt tråkigt när hon reste till Nya Zeeland! Ett år senare flyttade hon hem till Sverige igen och kände inte direkt för att bo hemma hos föräldrarna så jag erbjöd henne mitt lediga rum... Jag och Madde kände inte varann sådär jätte bra, vi hade inte umgåtts mycket på fritiden men nu träffas vi nästan varje dag och varje gång blir jag lika glad! Maddes pojkvän Jimmy är en utav de underbaraste killar jag vet. Madde och Jimmy, jag älskar er!!! Jag hoppas ni alltid kommer vara ihop (men aldrig flytta ihop, eller aa... kanske om nåt år eller så).... Jag har så roligt mer er! Jimmy kommer alltid in med kaffe & choklad på mitt rum och bjuder på massa god mat. Han har sinne för humor och är lika knäpp som du Madde! Jag gillar att jag kan vara mig själv med er och jag hoppas ni känner som jag. Vi är som en liten familj här med Mårran som kusin! En gång köpte ni en känguru med en unge till mig för att jag inte skulle känna mig ensam... En annan gång fick jag en kopp med en bild på er, och nu planerar ni något fint till mig i födelsedagspresent. Jag kan inte annat än LE! Hur ska jag kunna ge allt det fina tillbaka som ni ger mig?! och nu menar jag inte saker, utan känslor. Ni är lycka, mina vänner. Ni betyder massor för mig, KÄRLEK TILL ER!!!

Många frågar mig varför jag kallas för Vispen i laget? Mathilda vår kära kapten började kalla mig det förra året, hon tyckte att jag alltid bara "vispade in" bollen i mål. Sen så blev det helt enkelt så.
Vet ni hur glad jag blev idag när jag läste laget inför matchen imorgon? Ragge, jag och Mathilda! MATHILDA. Kapten gör comeback!!! Woooho... E så jkla laddad för matchen imon!!! Vi ska köra över dom!!! Men det gäller att inte underskatta Husqvarna som ligger sist i serien... Då kan det gå hur som helst. Men jag tvivlar inte på 3 poäng och 2:a platsen i serien är vår igen.

Resultat från Husqvarna vs Challengers hittar du här.


Mathilda "Captain" is speaking Challs again.

Vem är du? Vill veta vilka som brukar läsa min blogg eller råkat hitta hit idag. Tänkte bara fråga, eftersom jag längre knappt får några kommentarer (har tappat motivationen lite att skriva). Skriver annars mest när jag verkligen känner att jag behöver det. Sen så är jag jätte nyfiken vilka som faktiskt svänger förbi här någon gång.

Sååå, om du läste detta inlägg så KOMMENTERA något vad som helst, och skriv gärna namn också :) Kom igen nu... Ge mig lite energiiiii !!!

Eftersom statistiken visar att det är omkring 30-50 olika som är inne här då och då så har jag bestämt mig för att  nästa blogginlägg inte skrivs innan jag fått minst 30 kommentarer från OLIKA personer.


Hejdå så länge !  :P

JAG saknar Zikko. Än så länge är han kvar hos min kompis kille, hoppas det fungerar. Han tror dock att han är allergisk.
Resultat: JAG mår fysiskt bättre, har lättare att andas på nätterna och det kliar inte i näsan lika mycket. Men psykiskt sett är det tomt. Saknar honom.

JAG måste börja städa oftare.
Resultat: Damm, kvalster och katterna har gett mig astma. Tung andning och ständigt täppt i näsan. Skit mediciner hjälper inte mycket. Om en vecka är det dags att träffa läkaren igen.

Tandläkaren frågar mig (som vanligt varje år) om JAG använder tandtråd, nej säger JAG och hon säger att det vore bra om JAG använde det åtminstånde några gånger i veckan...
Resultat: Har använt det 1 gång på 1 vecka.

JAG har skrivit högskoleprovet.
Resultat: Det var svårare än JAG trodde och det blev stressigt i slutet på alla delprov så förväntar mig inte något jätte bra resultat.

JAG jobbar fortfarande deltid på Mc Donalds. Nu är JAG snart klar med handledarutbildningen.
Resultat: JAG söker faktiskt nytt jobb, men vet fortfarande inte vad JAG vill bli. JAG kommer inte få någon förhöjd lön som handledare. JAG kommer få utbilda nyanställda samt utföra verifikationer och deltaga i utbildningsgruppen.

JAG är singel.
Resultat: Förekommande känslor... stundtals väldigt jobbigt... Dags att hitta sig själv igen... JAG kommer nog vara singel ett bra tag. Men längtar redan efter kärleken:)

Just nu lyssnar JAG på Broder Daniel.
Resultat: Deprimerande. "And where do tears go when they don`t show. Where do years go? We waste them so"

JAG är vän med fel människor.
Resultat: Svartsjuka, svartsjuka, svartsjuka och sura miner. JAG får dåligt samvete och känner mig dålig. Är det rätt eller är det fel? Varför får man inte vara vän med vem man vill och dom man tycker om? Men jag vet själv hur det känns när det är tvärtom.

Vi har sålt över 200 salami korvar med laget. Målet var 150.
Resultat: Alla skrattar åt mina korvar men vi har faktiskt tjänat in typ 13 000 till laget så JAG tycker att JAG gjort ett bra jobb som tog upp detta som förslag, men hade självklart aldrig klarat det utan mina härliga challs-brudar.

JAG har sopat upp en hel sopsäck med löv på jobbet.
Resultat: Det är höst och det känns som om löven aldrig tar slut utanför Mc Donalds Scandinaviums portar. Det är kyligt och regnigt. Dags att ställa in cykeln i garaget?

Min hårddisk är tillbaka från reparationen.
Resultat: Den gick inte att laga men det hade kostat mig 6700 kr om JAG velat rädda innehållet. Värt det? Nej tack. Äckligt dyrt.

JAG "ska" börja gå på bodypump på fredagar!
Resultat: Sportlife kortet blir utnyttjat. Åh, sååå jvla fin instruktör, vill ha henne ;) mer muskler ja tack!! Det var länge sen JAG hade så mycket träningsvärk som i lördags.

JAG är fortfarande bakis.
Resultat: I lördags blev det en oväntat rolig kväll. Alkoholen satt där den skulle och allting kändes helt plötsligt så mycket bättre... Mera av detta kommande helg. Sen blir det lugnt i några veckor igen.

Min klocka är tillbaka efter att ha varit försvunnen sedan mars!
Resultat: Glädje! Trodde den hade blivit stulen! JAG fick den i julklapp av pappa och hans tjej och blev jätte ledsen när JAG inte hittade den. Wooooho

JAG har fått två nya kramkompisar av Madde&Jimmy i present.
Resultat: En stoor mjukis känguru med en en unge i magen.. Dom tyckte JAG behövde någon att krama nu när JAG är ensam och allt. Dom är så söta. JAG blir glad av dom!


RESULTAT : Ca 56 rader och typ 30 st "Jag".


What a game is love, what a game that brakes hearts. We`re made to play. And where do tears go when they don`t show? Where do years go. We waste them so...
What a fool I must be. Who thought she loved me. How could I not see? What a show is it all. Trying to hide it all. What a show is it all....
Who will miss us? When we`re all gone. Who`ll remember? Who we all were...

Jag hade glömt hur skönt det faktiskt är att duscha. Innan har jag alltid haft så bråttom med det... Madde och Jimmy sa att dom brukar ta tid på mig haha... Och dom förvånades över att jag alltid varit så snabb. Fakta har varit att jag alltid haft bråttom till skype. Nu för tiden betydligt mindre skype.. mycket mycket lång dusch tid, skönt men samtidigt väldigt plågande. Ibland känns det som om mina tankar vrider sönder min mage och själ... En känsla som fått mig att kräkas...
På jobbet brukade jag ta ledigt hela tiden... Senaste ledighet var för några dagar nästa vecka, för att tillbringa mer tid med min käraste. Men nu har det vänt. Jobbar över så mycket som möjligt... Har ingenting att längta till, samtidigt som jag känner mig oerhört energisnål och omotiverad på arbetet.

Jag är nog en ganska kluven människa just nu.....

FACEBOOK. Jag avskyr denna värld. Jag funderar skarpt på att gå ur medlemskapet. Kommer inte logga in på den sidan på ett bra tag kan jag ju säga. Visst är det trevligare om jag ringer dig istället för att poke:a dig på facebook? En bra sak med facebook är dock att jag kan hålla bättre koll på födelsedagar. E så kass på att komma ihåg.

I veckan har jag inte ätit ordentligt... har hoppat över både frukost och middag. Har knappt fått någon sömn... Då slår min teori om att dessa faktorer är mycket viktiga för hälsan, in. Det känns som om jag är på väg att bli sjuk. Kraften är ur mig och halsen är krasslig. Underbart att jag ska skriva högskoleprovet imorgon. Är inte alls pepp. Har pluggat för lite och antagligen på fel saker.


Misstaget sjunger i mig. Ett felsteg har gjort mitt liv till ett helvete. Senaste månadens dagar har varit en av mina lyckligaste och en av mina värsta dagar. "Why live life from dream to dream? And dread the day when dreaming ends." 99 dagar av 100 har varit underbara fram tills detta. Resultatet är vasst. Ångest. Smärta. Sorg. Men ingenting går att få ogjort... Det hjälper inte att be om ursäkt två gånger, det hjälper inte att det aldrig mer kommer hända igen. Det hjälper inte att "man insett vad man hade först när man förlorat det" om allting redan är kört.
Alla förtjänar en andra chans... Kanske inte om man varit otrogen... Kanske inte om man mördat någon... Och kanske inte om den andra inte har förtroendet, viljan eller styrkan att försöka igen. Jag är ledsen för att ett missförstående, felbeteende, eller en dålig dag, ska få förstöra 100 bra dagar och en underbar framtid. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv...?


Jag drömde världens finaste dröm och vaknade med tårar i ögonen...

En framtid tillsammans med dig...

Snälla säg att allt detta bara är en marddröm.

Jag har suttit och försökt skriva det här blogginlägget i ungefär 4 timmar. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag känner mig läksigt tom och samtidigt proppfull av tankar och känslor. Men jag vet inte. Jag kan ingenting göra... Gör jag något så gör jag bara fel. Säger jag något så gör jag det svårare. Jag är ärlig och det är fel.
I förr går befann jag mig 5 timmar på ett berg och var fast besluten av att frysa ihjäl. Igår kände jag ingenting. Jag bara flöt med tiden. Idag har jag bara lipat som en jävla unge. Jag trodde inte jag kunde gråta längre. Det kan jag. Jag undrar hur morgon dagen blir. Jag kan se den framför mig redan nu. Ingenting att gå upp till.

I några dagar har det känts som om allt var förlorat. Som om hela mitt liv rasat. Helt plötsligt tappade allting betydelse...

Mina vänner säger alltid att jag förtjänar det bästa. Jag förtjänar att vara lycklig.
Min styvmamma sa alltid att jag aldrig kommer hitta någon som älskar mig.
Min pappa önskade att han kunde trycka på en knapp så jag försvann för ett tag.

Det önskar jag med.


Min mamma försvarade mig alltid. Hon gav mig all kärlek hon orkade och talade om för mig att hon älskade mig. Hon sa alltid att jag var vacker och starkt som kunde stå upp på egna ben!



Ibland önskar jag att jag kunde göra dig sällskap...
Jag vill gömma mig i din varma famn... Och glömma bort allting som gör ont.

Jag drömde om att bli fotbollsproffs när jag var liten... Tror jag var 6 år när jag började. Men sen ville jag börja en till sport. Provade på basket men det var inte min grej riktigt. Brukade vara med min brorsa och spela mycket hockey. Var med deras lag några gånger när dom hade inneträningar. Sen skulle det startas tjejbandy lag och det ville jag jätte gärna börja i. Då skulle jag precis fylla 12 år, när vi flyttade från Luleå till Göteborg och det blev inget med det.
I Partille började jag spela fotboll direkt. Det var januari 2000... men liten livlig tjej som jag va så ville jag spela något mer! Handboll hade jag aldrig någonsin hört talas om innan och det var inget som direkt intresserade mig. Hade en tjej i min klass som tyckte jag skulle testa på innebandy fast inte med hennes lag för hon tränade tydligen med dom äldre, 86:orna... Men hon gav mig ändå numret till hennes tränare Josse(som spelar i IBF nu:) och jag fick komma och träna med dom direkt. Det gick tydligen väldigt bra för dagen efter fick jag vara med i Kalle Anka Cup och måndagen efter den helgen spelade jag min första seriematch!!! Jag kunde inte ens reglerna ordentligen och tyckte det var jätte konstigt att spela på stora mål och med målvakter utan klubba (sånt hade man inte sett i Luleå).
Min första säsong gick väldigt bra... Kom in i mitten och gjorde ändå flest poäng trots att jag aldrig spelat innebandy innan och dessutom lirade med ett äldre lag. Givet att jag självklart skulle fortsätta med denna sport! Tyvärr var det så att mitt lag inte var det bästa och till slut slutade alla och jag fick hoppa ner till 88:orna som bara hade typ en 88:a och resten var yngre. Men det visade sig att vårt lag blev ett av de bästa juniorlagen i västra götaland.... (Eller vad säger ni Ulle, Ragge? som jag fortfarande spelar med:)
Innebandyn tog mer och mer av mitt intresse och trots att min fotbollskarriär gick väldigt bra med tanke på att jag kom in på elit-fotbollsgymnasiet och allt så var det ändå innebandyn jag valde! Bara för att springa runt med en sticka i handen och jaga en vit boll med massa hål!!! Sjukt roligt fakitskt.
Efter ett X antal guldmedaljer med fina junislaget, lite distriktslagsspel och sånt smått och gott fick jag äran att ta en plats i Partilles Div 1 lag och där har jag stannat tills vi blev underbara Challengers:)


Satt och klickade lite och hittade gamla tabeller och är helt säker på att detta var min första säsong och det ballaste av allt är att jag och Madde min inneboende nästa är 100 % säkra på att vi mötte varandra när jag spelade min första match med tanke på att hon spelade innebandy då och är 2 år äldre än mig. Detta var liksom 9 år sen, Hur sjukt är inte det då? :P Vi lärde känna varann först för 2 år sen när vi jobbade tillsammans!




Efter två säsonger ishockey fick jag lägga ner det också. Önskar det fanns mer tid.....

Vispen aka Rebecca Mårtensson, in the fiendes kläder...


Första gången i mitt liv som jag befinner mig i skåne av en annan anledning än match. Hälsar på Mårten och vi laddar tillsammans för morgondagens möte mellan Stanstad och Challs. Spännande. Jag tippar 7-3 till oss och Mårten tippar 3-2 till dom. Hmm vilken skillnad... Imorgon får vi se.
Fick skjuts av Julia med familj och fick även hälsa på Hööken och Bira, trevligt! Befann mig faktiskt på "Skånes mitt" i drygt en timma innan det var dags att fara till Mårten i Trelleborg.
Ne, i början var jag faktiskt lite skeptisk mot dig... Men nu har det visat sig att du inte är så knäpp som du verkar (men fortfarande ändå väldigt knäpp). Gulligt att din mamma ska göra sallad till oss som vi ska äta tillsammans innan matchen. Men sen e vi fiender i 2 timmar minst, det vill jag lova dig...

Du och jag, matchens lirare imorgon?


Men det e Challs som ska åka hem till Götet med 3 härliga poäng.

Ps. Om jag råkar passa Mårten så att hon gör mål på friläge så är det bara om vi leder med 5-0 för då får jag 500 spänn av henne!

Det första jag tänker på när jag vaknar är den drömmen som jag drömt, sen glömmer jag den snabbt och tänker "neeej jag vill inte gå upp," kollar på klockan och till och med ibland snoozar eller ställer fram alarmet lite. Annars så brukar jag vara jätte duktig på att gå upp direkt när klockan ringer. Jag är inte den som ligger och drar mig, kanske för att jag ställt min klocka så sent som möjligt så att jag vet att jag inte har tid på mig att ligga kvar. Ibland brukar jag ställa klockan en eller två timmar tidigare för att det är så skönt att ha lång tid på sig innan man måste bege sig till jobbet... Men jag lyckas aldrig med det där.. E så trött så trött och när jag vet i baktanken att jag har möjlighet att sova en stund till så ställer jag garanterat fram klockan. Fast det händer att jag faktiskt lagt in ett gympass innan jobbet och då studsar jag oftast upp med detsamma (om jag inte känner mig helt död i kroppen, då ställer jag fram alarmet).
Jag har massor massor av mål i livet och ett av dem är att jag ska bli en riktigt bra morgonmänniska. Jag vill vakna 7 dagar av 7 och känna "YES ÄNTLIGEN MORGON", istället för "NEJ JAG VILL SOVA MER". Jag kan minnas sådana dagar, det var länge sen och ytterst sällan. Det är när jag vaknat med någon underbar människa bredvid mig eller när jag vet att jag har en fantastisk dag framför oss. Men e det jobb som e framför så vill jag bara helst ligga kvar och sova hela dagen.

Varför har inte dagarna fler timmar eller veckorna fler dagar? Eller varför kan man inte jobba mindre timmar eller dagar som heltidsantälld? Det tar upp till 10-12 timmar vissa dagar, man ska ta sig till och från jobbet, man ska vara där lite tidigare för att byta om eller planera, man jobbar över lite då och då och man har massa raster som inte räknas med i arbetstiden.




Shane har hamnat på katthem och nu är det bara Zikko kvar efter att ha varit ute på lite vift. Det var med tunga andetag jag fick packa ihop alla kattsaker... Men Zikko trivdes inte hos sin nya husse och de andra katterna. Nu vädjar jag alla om hjälp att hitta ett nytt hem till honom så fort som möjligt!!! Jag hade redan mått lite bättre när han var borta. Hatar astma, livet är så orättvist!!!
Tänk att jag haft honom sen han var bebis... Det kommer vara så fruktansvärt tomt. Han är det underbaraste husdjuret jag någonsin stött på. Kommer sakna att honom!!!

Mer bilder på: http://sani.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&albumid=61997

Jag vill kunna må bra hemma. Jag vill kunna sova ordentligt om nätterna... Nu är det bara tungt och jobbigt och jag mår fysiskt dåligt hela tiden. Vad ska göra? Har försökt med allt. I panik har jag nu mejlat Göteborgs katthjälp om mina katter och astma och blev rent utsagt förbannad av svaret...

"Vet inte vad det är du inte förstår med att vi upplyser dig om att det finns tusentals hemlösa katter som är hemlösa, svälter ihjäl och inte har någon som bryr sig om dom och att vi prioriterar dessa?
Att kasta ut dina egna katter är ett brott mot djurskyddslagen.
Vi kommer att skicka vidare ditt mail med hot att kasta utt katterna till länsstryelsen för kännedom."

Om ingen vill ha dom och det är kö på alla katthem så har jag väl inga andra alternativ än att avliva dom?????????????????????????????????????????????????

-Och den tanken hugger mig i hjärtat.

Vår tränare säger... Försök hitta den känslan som ni hade innan senaste matchen som ni gjorde riktigt bra. Hur laddade ni? Försök ladda på samma sätt nu. Vad är mitt lilla hemliga recept för att hitta den rätta känslan????? För jag vet inte alls var den finns. Har varit så taggad på denna säsong och det tär på min vilja att jag inte orkar ta det där sista steget som jag VILL! Jag vill spela som jag gjorde i början av förra säsongen... Jag vill pressa dom satans backarna tills dom inte vet vad som ska göra. Jag vill springa sönder motståndarna på plan. Jag vill springa igenom försvaret och göra det där snygga målet! Jag vill göra det oväntade som jag på något jvla vänster alltid lyckades göra. Jag vill så mycket men det flyter liksom inte på. Jag orkar inte.

Min kropp är kraftlös och min vilja är större än syret... Det tar slut. Som om man sträcker sig efter något som man sakta ser försvinna framför en... Problemet är inte att jag inte hittar känslan innan match och träning. Den finns där. Jag har varit sjukt motiverad och laddad varenda gång. Men min vilja räcker liksom inte till. Jag är svag. Min andning tar ner mig på en lägre nivå. Hata astma!!!!! Jag är bara trött hela tiden......
Det finns något bra och det är att jag faktiskt kommer må bättre med tiden. Och så fort jag får ut katterna!!! Dom måste ut nu nu nu men ingen vill ju ha dom!

Jag saknar Mathilda vår kära kapten men samtidigt så är det bra för laget som måste hjälpas åt att fylla hennes andrum lite medans hon är borta... Tänk sen när både hon och Perra e tillbaka, fy fasen vad bra det kommer bli. På tal om känslan innan match... Jag älskar att spela med min Ragge! Den bästa känslan innan match får jag när du och jag kastar dom sista nu-gör-vi-en-grym-match-blickarna innan tekning. Då får jag liksom junis feels som gör mig grymt laddad... Något magiskt det där eller hur? Tycker om oss. Eller aa... Jag älskar oss! Även fast du ser jätte sur ut när jag försöker säga nåt super-smart som tydligen är fel ochså blir jag sur på dig och så spelar vi grymt ändå...





Imorgon ska vi leka mot(med) Warberg.

Nu tänkte jag berätta för er hur jag kom ut som gay...  Är jag homosexuell eller bisexuell?

Jag sitter och kolla på Tyrashow och idag handlar det om homosexualitet. Halva publiken har ljusblåa tröjor med trycket "Straight", andra halvan har lila tröjor med "Gay" och en rad sitter med röda tröjor med ett frågetecken på eftersom att de antagligen är bisexuella eller inte vet.
En gaykille berättar om hans tragiska händelser. Det är knappt så att man hör vad han säger så mycket som han gråter. Fan vad ont det gör att se. Hans far har använt bibeln mot honom och slagit honom för att försöka "slå ut bögen" ur honom. Han har blivit misshandlad på gatan och diskriminerad av sin omgivning... Detta pågår runt om i världen hela tiden. Och Tyra frågar oss... ska diskrimineringen mot homosexuella bli den nya diskrimineringen mot "svarta"?


Det var i början av år 2004. Jag gick i nian när jag började träffa Emelie i Södertälje och föll direkt. Jag hade haft några pojkvänner men inget seriöst. Dock hade jag aldrig haft tankarna åt "andra hållet" så hela situationen kom lite som en chock. Det kändes konstigt men spännande. En ny dörr hade öppnats i mitt liv. Jag hade satt ena foten i en helt ny värld och den lockade mig mer och mer. Allting var så nytt och jag visste inte hur eller om jag ens skulle berätta det för någon. Det var ingenting som jag stod för direkt. Jag ville inte acceptera det för mig själv.

Men ju längre tid det gick, desto mer kär blev jag i Emelie. Jag insåg att jag faktiskt inte kan gå omkring och skämmas för det. Till slut så började några klasskamrater ana lite, och jag var aldrig rädd för att säga sanningen, och som tur var så tog alla det väldigt bra, dom flesta tyckte faktiskt att det var riktigt häftigt. Ja, jag var tydligen bisexuell, detta var lika nytt för dom som för mig. Eller var det bara en tillfällighet? Jag var ju trots allt bara 15 år. Jag bestämde mig för att ta en dag i taget.
Min kärlek var besvarad och nu började min styvmamma misstänka nånting. Jag berättade det aldrig men jag antog att hon och pappa redan hade förstått. Jag hade alltid varit en människa som stått för vad jag tyckt och tänkt. Jag har aldrig kännt mig diskriminerad för min läggning och det är jag sjukt glad för så mycket tragiska och hemska saker man hört om andra. Jag har helt enkelt hamnat i en bra omgivning där människorna accepterat mig. Därför tog det inte lång tid innan jag kunde acceptera mig själv.

Det var år 2005, jag bodde tillsammans med min pappa och jag var jätte ledsen över något med Emelie. Det var första gången jag och pappa pratade om det. Och han sa..... "Sani det gör inget, bara du är lycklig så är jag lycklig". Den meningen värmer mitt hjärta än idag. Det är så många som har en omgivning och en familj som inte accepterar det. Jag känner mig som en oerhört lyckligt lottad människa. Min släkt har också tagit det bra, även om dom kanske inte förstår riktigt så älskar dom mig ändå lika mycket.

Nu några år senare har jag bara haft tjejer och det känns så rätt även fast det är rena rama röran här i Götealla varit med alla. Men det var inte först nu i sommar som jag insåg att jag faktiskt är homosexuell, lesbisk, flata. Jag har alltid brukat säga "Jag är bi och jag tror alla är det för man vet aldrig vem man träffar". Men nu har jag ändå levt en femtedel av mitt liv, och sexet har alltid känts skrämmande fel och jag har aldrig varit riktigt kär i någon av det manliga könet. Jag kan tycka att dom är snygga men thats it.


Jag står för vem jag är till 200%. Mina vänner vet, min familj vet, jobbet vet, alla vet... och ni som inte vet kommer få reda på det från något håll. Sen hur ni tar det, det bryr jag mig faktiskt inte om. För mina vänner och min familj älskar mig. Jag älskar dom, jag älskar mig själv och jag älskar min flickvän.