En morgon vaknade jag upp med ett ryck. Jag insåg att även fast kärleken var stark så var det nog inte mer än en varm famn att krypa in hos när allting kändes mörkt. Jag insåg att den gjort mig så liten och feg... Det var inte dig jag ville spendera livet med. Det var DET! Och den dagen packade jag min väska för att återvända från min semester, hem till dig, en... sista... gång.... När jag kom fram så såg jag direkt lögnen i dina ögon. Jag förtjänade något annat, eller jag kanske förtjänade bara mig själv? Jag hade vänner och familj som lika gärna kunde ge mig den trygghet som jag krävde av dig. Men jag hade struntat i dom för att dela allt med dig. Det kunde inte fortsätta såhär längre.
Veckor och månader gick... Jag förstod att det skulle ta flera år innan jag skulle kunna skapa en sån djup relation med någon annan än dig. Ingen kände mig så bra som du. Du läste mig som en lättläst bok medans alla andra hade svårt att förstå mig. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Jag jagade nya människor, jag behövde någon! Jag behövde kärlek. Det trodde jag i alla fall. Men det enda jag egentligen behövde var att lära känna mig själv. Jag behövde lära mig att älska mig själv, bygga upp mitt självförtroende, våga stå på mig och vara den jag verkligen är!!! En dag fann vi varandra igen och jag insåg att du alltid skulle vara min bästa vän. Det sista jag ville var att förlora dig...
Och även om kärleken fortfarande gör mig blind ibland, så kommer jag alltid ihåg att det är så mycket mer än en trygghet. Det är ingen sak. Det är hela livet på olika trappsteg med olika människor. En trappa upp ibland, ett steg framåt eller ett steg bakåt. En trappa ner kanske. Den finns ändå alltid kvar.
Jag saknar dig
Rätt upp i krysset, CHALLENGERS!
Jag, kapten och underbara challs ska lira i Partillebo imorgon!
Bloggen är kanske min slagpåse ibland...
När ni läser min blogg så kanske ni får helt fel uppfattning om vem jag egentligen är. Jag kan konstatera att jag använt denna blogg som en slagpåse på senaste. Mycket dystert, mycket negativ, mycket tråkiga saker kanske... Det är så lätt att skriva om saker som stör en och som man vill förbättra... Jag skriver mycket för min skull, det har jag alltid sagt och inte för att mina vänner ska följa mitt liv. Ni som inte känner mig kanske tror att jag mår dåligt hela tiden... Så är det inte. Det finns väldigt många lyckopiller i mitt liv, tro det eller ej. Jag har underbara vänner och människor omkring mig! Jag träffar tiotal människor dagligen som möter mig med ett leende! Jag har ett fantastiskt innebandygäng som jag ser fram emot att träffa varje träningen! Jag har pengar så jag klarar mig och en familj som bryr sig om mig. Jag har ett arbete där jag känner mig trygg och respekterad. Bara att tänka på att jag är frisk och fri att göra precis vad jag känner för gör mig glad och får mig att andas ut när jag tänker på hur fruktansvärt det är i vissa andra länder. Det bästa av allt är att jag har möjlighet att vara precis som jag är och ingen annan. Jag behöver inte vara rädd för att råka illa ut. Jag har en egen nyckel till min egna lägenhet. Jag har säkert flera år framför mig att leva och varje dag är en ny utmaning.
LYCKA MINA VÄNNER... Det är allt som får dig att le.
Vill stoppa tiden...
Det känns konstigt att höra när folk säger "Du har blivit så vuxen Sani". Sen när började jag dricka kaffe? Jag har alltid tackat nej till kaffe vad jag kommer ihåg men nu dricker jag det dagligen. Men när skaffade jag egen lägenhet, körkort, krukväxter, budget och kalendrar? Tiden har gått så fort...
Jag minns många stora dagar i mitt liv som igår... Jag minns hur jag mådde, hur det kändes och vad jag gjorde den dagen. Jag minns den dagen min mamma dog, det känns fortfarande som igår, fast jag var 6 år. Jag minns den där skoldagen då jag äntligen hade bestämt mig för att fråga chans på han söta killen, fast jag bara var 10 år. Jag minns min sista dag i Luleå, innan vi skulle flytta till Göteborg. Vilken klump man hade i magen när man insåg att man bara skulle lämna allt, för ett helt nytt liv. Då var jag 12 år. Jag minns första dagen i den nya skolan och mycket av tiden på högstadiet som var några av dom värsta år i mitt liv, men jag var glad varje sekund jag inte behövde vara hemma... Den lyckligaste dagen i mitt liv var när jag och pappa flyttade från Partille och hans tjej till Lunden. 1 maj 2005, jag var 16 år. Aldrig någonsin hade jag kännt mig så befriad. Hela JAG förändrades. En helt ny sida av mig kom fram som studsade upp och ner i vågor. Men det var svårt att hitta en balans eller rak linje i mitt liv. Det hade varit kämpigt, tufft, smärtsamt och svårt. Jag minns det som igår när min pappa flyttade till Växjö. Jag ville inte lämna Göteborg och mitt liv en gång till. Jag var 17 år, precis tagit studenten, sökt jobb hela sommaren och fick en helt egen lägenhet. Nu fick jag klara mig själv... Och nu sitter jag här 3 år senare, i samma lägenhet med massor av nya erfarenheter och lärdomar av livet men ändå har jag hur mycket som helst kvar framför mig. Jag har klarat mig helt galant, fast jag ibland önskat att jag fått bo hemma med pappa längre, spara pengar till roliga saker och inte bara till min överlevnad....
Jag har en sjukt obehaglig känsla som jag inte vet hur jag ska beskriva. Jag är glad och lycklig för det jag har. Men jag mår dåligt över alla måsten. Jag vet inte vem jag riktigt själv är eller hur jag ska vara i olika situationer. Jag vet inte vad jag vill bli, jag har inga riktiga drömmar! Jag känner mig alltid stressad och jag är aldrig nöjd... Det känns som om jag alltid befinner mig ett trappsteg längre ner. Jag vet att människor bryr sig om mig och älskar mig men ändå lägger jag tusentals timmar på att grubbla och tänka på allt och inget som får mig att må dåligt... Varför gör jag det... Innebandy, vänner, familj får mig att känna mig lycklig. Men om jag är en lycklig människor i helhet, det vet jag inte. Jag känner mig trasig.
Varför kan inte alla människor bara vara raka och ärliga? Hur kan man leva med sig själv att medvetet ständigt såra andra människor utan ens försöka be om förlåtelse? Och hur fan orkar man med att bara snacka en jvla massa skit om varandra? PRATA MED VARANDRA, INTE OM VARANDRA! Fast vissa saker kan man faktiskt hålla för sig själv..... Och vad tusan är meningen med att hämnas? Varför slå tillbaka? Om du känner något, det bästa du kan göra för att få en förändring är att göra någonting själv! Sluta gå och tro eller hoppas. Släpp din stolhet någon gång... Du är inte ensam här i världen, se dig om.
Det gäller mig själv också...
Babbel
Som tack för maten kom Jimmy in på rummet med en kopp kaffe och en tallrik choklad och nötter! Madde lyssnar på trance på högsta volym och jag börjar trigga igång mig själv till träningen. Usch, det kommer bli ensamt att bo själv, eller i alla fall utan dessa två underbara människor. Jag kommer bli sällskapssjuk och ta upp kontakten med alla gamla vänner igen, vilket dock är positivt.
Madde & Jimmy <3Förut höll jag en liten föreläsning för dom om selektiv perception. Dom verkade tycka det var ganska logiskt och intressant. Vet ni vad det är för något? Om ni är totalt ointresserade av psykologi så kan ni ju sluta läsa nu.
Jag läste i alla fall psykologi på gymnasiet och det var mitt absoluta favorit ämne! grundligt och med inriktning på idrott&tävling. Hur vi tolkar och bearbetar omgivningen genom våra sinnen kallas för perception. Till exempel så känner vi en lukt, som ger en information vilket omvandlas till signaler som går upp till hjärnan. Hjärnans urval påverkas av vår uppmärksamhet, känslor, behov, erfarenheter, intresse eller yttre saker som miljö, intensitet och storlek. Hänger ni med? Detta påverkar oss på många sätt. När vi känner den här lukten, till exempel av en god maträtt, då får vi en större lust av att äta, om man kanske inte ätit på länge, haft en lång dag och massor att göra. Just i det ögonblicket kommer hjärnan på att magen är hungrig och magen börjar kurra :)
Den selektiva perceptionen används mycket i reklam. Ni kanske tror att ni inte blir påverkade av det blinkande ljuset, dom smala flickorna, kändisarna och ljuden från tv&reklam, men det blir ni, omedvetet eller inte!
Hjärnan kan självklart välja ut negativa saker också. Du kanske hade glömt att din faster var knarkare när du var liten. Du ser en dokumentar som handlar om droger, och minnerna kommer upp......
Detta var jag tvungen att förklara för Madde&Jimmy för att varje gång jag kommer hem så är det första jag gör att gå på toaletten! Jag har jobbat hela dagen och inte ens hunnit känna efter. Men precis när jag springer upp för trapporna, kommer in i hallen och ser toaletten så skickar hjärnan ut signaler att "nu får du faktiskt gå och kissa"!!!
Och ja, jag har en rosa musmatta.
Jag vill inte dö! Än...
Jag har hur mycket som helst att skriva och få ur mig men det var så länge sen jag skrev att jag inte riktigt vet hur jag ska börja. Och nu när min dator äntligen fungerar igen och jag slipper använda Maddes mac så blir det ändå lite lättare... På tal om Madde så lämnade hon mig i veckan ett inte så oväntat men ändå ett tråkigt beslut. Hon ska flytta ihop med jimmy. Blev ledsen såklart... för att jag trivs så sjukt bra ihop med henne och vi har haft fantastiskt kul ihop det här året som snart gått. Men nu tror jag att det är dags för mig i att också flytta hemifrån, ja, det var ju min pappa som flyttade från denna lägenhet så jag har aldrig flyttat själv! En super mysig&billig 3:a bytes mot central 2:a snarast :D
Det nya året har börjat, ja, hur ska man säga... väldigt svajigt. Jag mår fysiskt SÅDÄR varenda morgon när jag vaknar. Men jag puffar till mig själv, rycker upp och gör det bästa av dagen. Jag minns inte längre hur det är att känna sig frisk. Jag vet inte längre när jag är förkyld, eller när jag bara är allergisk eller känner av astman? Medicinerna jag tar 4 gånger / dag ger ingen skillnad. Inte vad jag märker iaf. Aja. Dags för ännu ett läkarbesök... Jag vill lägga mina pengar på annat.....
Psykiskt så har dessa första 10 nätterna bestått av mardrömmar från nyårs-misshandeln. Händelsen spelas om och om i mitt huvud. Jag har aldrig varit med om något liknande förut och kännt en så nära-döden-upplevelse som jag gjorde när hon tryckte sina händer runt min hals och luften tog slut. Det känns overkligt på något vis, att en människa som man faktiskt tyckte om väldigt mycket, förvandlades till ett monster. Det känns overkligt att se mig själv i spegeln, blåslagen... Veckan har varit tung. "Vad har du gjort?", jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. En fråga som slår mig i magen varje gång. Men ju fler dagar som går, försvinner smärtan, såren, blåmärkerna, och jag hoppas att dom även kan göra det i mina drömmar.
Jag är glad att jag lever varje dag, att det faktiskt inte var så farligt och att det inte var någon psykopat man råkade ut för i stan, då kunde jag lika gärna varit död, och jag vill inte dö ännu.
När jag tänker efter så är det kanske inte konstigt att jag inte varit den positivaste människan i år. Jag förstår mig själv att jag varit lite nere, lite off, men ändå idiotiskt av mig när jag låter det påverka fina människor omkring mig. Förlåt mig, jobb, innebandy och vänner. Förlåt.
Men som man brukar säga, imorgon är en ny dag, och eftersom det antagligen längre inte syns så mycket på utsidan så kan jag jobba mer och mer på att glömma det på insidan. Jag lämnar det åt polisen... 
Tiden läker nästan alla (fysiska) sår.
Mission 2009 comlpeted
Kär i kärleken
Jag älskar kärleken... Det är det vackraste som finns på jorden. Jag älskar känslan av att sakna en annan människa, att krypa in någons famn som man vet bryr sig och alltid finns där. Och åh.. tryggheten... Det finns inget underbarare. Jag älskar att älska en människa som man vet älskar en lika mycket tillbaka. Den bästa känslan som finns är pirret och fjärilarna i magen. Det är då man kan säga att man är kär. Jag älskar att vara kär, och jag vill vara det... Men inte nu. Jag vill älska mig själv och hitta större betydelse och kärlek för annat än bara en annan människa. Jag vill inte dela mitt liv med någon just nu, mer än mina vänner och min familj som jag vet alltid finns där. Jag har inte lust att öppna mitt hjärta, för jag orkar inte bli sårad, sviken, lämnad. Jag är inte redo.. Jag är inte tillräckligt stark än. Jag har mycket att bygga upp och massor av energi och livslust att fånga innan. Jag är livrädd för att bli kär, och sådär... äckligt... sårbar... Men blir jag det så blir jag det och då följer jag mitt hjärta. Men just nu så har jag för mycket tankar på det som hände igår. Jag ligger vaken på nätterna och försöker se tillbaka och dra slutsatser. Totalt meningslöst. Det finns bara en väg... Och det är framåt... Ska jag grubbla över saker som jag inte kan förändra istället för att ta nya steg så kommer jag ingen vart, det vet jag.
Det gjorde ont att se dig så där ledsen. Jag visste att det skulle komma någon gång, från någon av oss, eller jag anade det. Mina vänner sa det hela tiden men jag ville inte tro på det. Jag vill ju vara med dig för jag tycker om dig och så som vi har det. Men jag kan inte bli kär just nu... Inte i dig.. Inte i någon... Bara i själva kärleken. Det låter hemskt. Men jag vill inte ha något mer. Jag vill inte tillåta mig själv till det heller. Och det fungerar inte om vi inte är på samma nivå. Någon kommer bli sårad och jag vill inte såra någon eller att du ska såra dig själv. Men du är vacker på alla sätt som finns. Du charmar mig... Gör inte det. Snälla... Du skulle ju vara ärlig... :(
"Lämna ditt förflutna bakom dig"
Jag önskar att jag hade färre "mittimellan" vänner och få&djupare relationer istället. Jag önskar att min spridda släkt, min far och mina halvbröder bodde närmare. Jag önskar att jag bara kunde ta en promenad och knacka på ibland, kanske bara dra till brorsan och spela tvspel, eller ta en kaffe med farmor och snacka skit med mina kusiner. Jag önskar jag hade kunnat ge min morfar mer än vad jag gjorde innan han dog och mer än allt annat önskar jag att min mamma levde.....
Nu är jag i Växjö... I den här staden, hos min pappa, i det här rummet, på den här luftmadrassen för exakt ett år sedan hade jag en underbar känsla i kroppen. Jag minns det som igår, precis som julen innan. Jag hade en person i tankarna som gjorde att mitt hjärta slog ett extra slag varje gång. Jag saknar henne alltid alltid alltid... Det var min största kärlek... Jag skulle nog kunna göra vad som helst för att få den känslan tillbaka. Men jag vet att jag inte kan få den från henne.
Not a fucking day goes by...
God Jul
Musik
När jag var yngre spelade jag gitarr. Jag fick min mammas gamla gitarr och det betydde mycket för hennes sida av släkten att jag skulle vara musikalisk. Självklart tyckte jag det var roligt att spela också, så i grundskolan så blev det musikskola på högstadiet. Vi hade musik 3 gånger i veckan och många uppträdanden. Jag skrev många texter&låtar och en gjorde vi på skiva tillsammans med några andra i klassen för att få MVG :) Men sen tog idrotten mer och mer tid av mitt liv så jag slutade spela på min fina gitarr. När jag och pappa flyttade så vet jag inte vart gitarren tog vägen. Det var dock bara en ganska liten gitarr men den betydde ändå väldigt mycket för mig eftersom det varit min mammas. Dock fick jag en nygammal av min styvmamma men den valde jag att sälja efter att den bara samlat damm och gamla minnen från henne som jag inte velat se! Köpte sedan en elgitarr och det var också bara kul i början... Nu är inte den heller kvar... Så något musikaliskt av mig tror jag inte det blir. Jag är kass på att sjunga och blev aldrig någon stjärna på att spela. Mina kusiner Jonna&Jenna dock är oerhört duktiga på både och!!! Hoppas dom skriver en vacker låt till mig någon dag :)
Så kommer det mer intressanta ämnet, vad brukar jag lyssna på ??? Dom första favoriterna var självklart Spice Girls. I början tyckte jag inte alls om dom för att "alla" tyckte om dom och jag ville liksom inte vara som alla andra. Men sedan så fick jag min första cdspelare och skiva i julklapp och jag var fast. Jag började samla på alla spice girls saker och affischerna täckte mina väggar! När Spice girl splittrades kändes det även som om mitt och mina kompisars hjärtan splittrades, det var hemskt! Haha
Som 12 åring började jag lyssna mer och mer på musiken från MTV och fastnade då för Green Day och det är än idag mina favoriter. Något som jag alltid stört mig på var radiomusik, sånt som man hörde varje dag, hade jag svårt för att gilla. Min brorsa hade en skateperiod ett tag och då började även jag lyssna på Ramones, Sex Pistols osv... Sen gick det över till Millencolin, Sahara Hotnights, Takida osv. Men jag hade aldrig något större intresse för själva punken och grupperna, även fast min klädstil kanske ändrades. Jag är kass på namn och musikhistoria. Namn och titlar sätter sig liksom inte i mitt huvud. Det är inte det som är det intressanta utan det är hur musiken låter i öronen. Sen spelar det ingen roll vem som har varit legend, vem som är död eller inte... Jag gillar inte Michael Jackson mer idag än när han levde, även fast han var "The King of Pop".
Jag tror att musik påverkar vårt humör på många sätt. Eller humöret kanske påverkar vad vi lyssnar på? Idag på jobbet märkte jag att jag faktiskt sjöng med till radiolåtar som jag inte alls egentligen lyssnar på annars. Jag gillar inte ens att sjunga och är kass på texter men idag kände jag mig på väldigt bra humör, så varför inte nynna lite:) När jag är nere så vill jag ibland bara begrava mig själv i massa deppiga låtar. När jag vill bli på bra humör så sätter jag på musik som gör mig glad, typ Green Day. När jag ska ladda för träningen eller match så lyssnar ja däremot på house eller dance för det är musik som får mig att gå upp i varv. Beroende på hur jag mår och vad jag tänker och känner så kommer det oftast upp olika låtar i huvudet. Musiken får oss att minnas tillbaka, och det kan även få oss att tänka på framtiden typ "Nä nu jvlar ska jag ta tag i detta". Musiken får oss att slappna av, tagga igång, bli ledsna och glada.
"Music is everything"
Skulle vela träffa dig.
Jag är bekymrad och förvirrad över hur många människor tänker, beter sig och fattar för tokiga beslut och varför, kanske borde jag lägga mer fokus på mina egna handlingar än andras. Men jag vill så gärna förändra och göra skillnad, fast jag vet att jag endast kan göra det genom att börja med mig själv. Det är så svårt när jag inte ens kan se längre än mina kalender anteckningar. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt jvla liv. Det står still och jag känner inte att jag utvecklas någonstans fast jag ändå lär mig nya saker varje dag. Jag vill mer.
Det fattas något, och jag kan inte sätta fingret på vad, eftersom det inte finns.
Ibland så kommer jag in i en sån period då mitt förflutna kommer ikapp. Och då menar jag inte något särkilt utan många många blandade saker, känslor, människor. VARFÖR ska allt komma på en gång? Jag har så svårt för att släppa taget om vissa saker, sånt som har betytt mycket för mig, mitt liv och påverkat mig mycket. Jag önskar att jag fick tillbaka alla de underbara stunder som blåst bort men det går liksom inte. Jag har insett det för länge sen men det som längre inte finns i min verklighet kommer upp ibland, i drömmarna, i fantasin, vad som helst. Och hur mycket jag än vill något som jag tyvärr vet att jag antagligen aldrig kommer få igen så går det ändå inte att sluta tänka på det. Varför...
Vintermörkret
Jag har mått super dom senaste dagarna. Skönt att känna att man bara kan vara beroende av sig själv och ingen annan. Men det är tungt att många vänner försvunnit från min närhet. Mina två närmaste i laget har lämnat landet för några månader. Tur att dom kommer tillbaka. Min bästa vän beter sig inte längre som min bästa vän. Det känns tomt. Hon var alltid den jag kunde gå till... Och en fjärde människa som stod mig väldigt nära vill inte ha något med mig att göra... Även vänskapen är tuff ibland. Vänner påverkar inte bara en positivt. Dom kan även göra en väldigt illa. Det är vänner som sviker, sårar och lämnar en.
Idag har även jag drabbats av vinterdeppen. Inte nog med att jag är väldigt förkyld. Jag känner mig jätte ensam, trots att jag vet att det finns många fina människor som jag kan prata med.
Hade en sjukt otäck känsla i lördags. Kände mig full fast jag inte druckit alkohol på en vecka. På tåget hem från Växjö kändes det som om något hemskt skulle hända. När jag kom hem och ingen var hemma trodde jag att jag skulle få en panikångest attack. Det var länge sen nu.....
En arbetskamrat ringde och frågade mig hur det egentligen var med mig, om jag var ledsen? Jag kunde inte riktigt svara på den frågan. Jag känner mig ledsen fast jag inte har något specifikt att riktigt vara ledsen för. Det är ju inte så att jag känner mig gråtfärdig. Jag vet inte. Konstig dag och konstiga känslor. Imorgon är en ny dag.
Gilla läget.
Plötsligt kom jag på mig själv att jag faktiskt nästan för en period här och nu glömt av det som hänt den senaste tiden. Jag har varit glad och lycklig just där jag stått. Jag har sett fram emot dagarna, stiga upp på morgonen, gå till jobbet, träna... Träffa alla fina människor. Det är ju de som gör det hela. Tack för att ni finns!
Men sen så råkade jag tänka tillbaka, och mitt huvve började vrida och vända på en massa saker. Hjärtat slog hårt och snabbt. Men känslan gick ändå inte att definera. En liten bit av saknad kanske, blandat med ilska och förvirring. Man vill ju liksom kunna tänka tillbaka och vara glad för de minnen man har. Just nu så vill jag bara glömma och sudda ut. Jag vet att jag är en väldigt sårbar människa. Och jag lät dig såra mig. Jag öppnade mitt hjärta för dig. Jag hatar mig själv för att jag alltid gör det där misstaget. Jag vill tro på kärlek, det vet alla, och nu gav jag mig in på något fast jag egentligen inte var säker på om det ens var äkta eller bara en tillfällighet? Det kändes så rätt för stunden. Men det var det värt. Den gången när vi duschade i mörkret. Du strök din hand genom mitt hår, och sa... "Sani... Jag älskar dig." Där total föll jag för dig. Och jag om någon borde vetat bättre. Allting gick så snabbt mellan oss. Vi hade inte ens lärt känna varann ordentligt innan vi blev tillsammans. Nu känns allting bara som en stor lögn. En vecka efter att du lurat i mig dom tre orden, var allting helt plötsligt över. Ingenting betydde någonting längre. Ingenting spelade någon roll. Man tror att man känner en människa... Allting känns så underbart. Men sen så kan det bara vända på något fantastiskt jävla sätt, över en sekund. Jag trodde du var..... Någon annan.... som du var, kanske bara var när vi två var tillsammans? Du fick mig tro att du älskade mig. Besviken, det är jag. En känsla som jag försökt akta mig för. Har man inga förväntningar och inget hopp så blir man inte besviken. Fast hur lätt är det att vara kär utan dessa känslor? Går det? Jag vet vad jag vill nu, och vart jag är på väg. Jag har lärt mig att hantera ångesten. Jag ångrar ingenting. Men ändå så undrar jag över hur tusan du lyckades få mig att faktiskt tro på allt så snabbt. Så "magiskt men tragiskt". Nya erfarenheter har lett mig ut på nya spår... Nu är det bara JAG mot världen...
Och DU - är ännu en bortkastad tillfällig dröm som lurat mig med falsk kärlek!!!
Åh, vet ni vad... Jag ska alltid bli kär igen, och igen och igen!!! Tills jag sitter där grå, gammal och lycklig, eller inte lycklig när jag dör, då ska jag bli kär i mitt nya liv igen.
Madde&Jimmy
Vid min sida har jag 2 underbara människor. Madde och Jimmy!
Madde flyttade till mig i mars detta år och vi trivs super bra ihop. Vi lärde känna varandra för 2 år sedan när Madde var arbetsledare på Mc Donalds Scandinavium. Jag tyckte hon var den helt klart roligaste (och snyggaste) arbetsledaren på Mc Donalds så det var väldigt tråkigt när hon reste till Nya Zeeland! Ett år senare flyttade hon hem till Sverige igen och kände inte direkt för att bo hemma hos föräldrarna så jag erbjöd henne mitt lediga rum... Jag och Madde kände inte varann sådär jätte bra, vi hade inte umgåtts mycket på fritiden men nu träffas vi nästan varje dag och varje gång blir jag lika glad! Maddes pojkvän Jimmy är en utav de underbaraste killar jag vet. Madde och Jimmy, jag älskar er!!! Jag hoppas ni alltid kommer vara ihop (men aldrig flytta ihop, eller aa... kanske om nåt år eller så).... Jag har så roligt mer er! Jimmy kommer alltid in med kaffe & choklad på mitt rum och bjuder på massa god mat. Han har sinne för humor och är lika knäpp som du Madde! Jag gillar att jag kan vara mig själv med er och jag hoppas ni känner som jag. Vi är som en liten familj här med Mårran som kusin! En gång köpte ni en känguru med en unge till mig för att jag inte skulle känna mig ensam... En annan gång fick jag en kopp med en bild på er, och nu planerar ni något fint till mig i födelsedagspresent. Jag kan inte annat än LE! Hur ska jag kunna ge allt det fina tillbaka som ni ger mig?! och nu menar jag inte saker, utan känslor. Ni är lycka, mina vänner. Ni betyder massor för mig, KÄRLEK TILL ER!!!
This is your "Vispen" speaking
Vet ni hur glad jag blev idag när jag läste laget inför matchen imorgon? Ragge, jag och Mathilda! MATHILDA. Kapten gör comeback!!! Woooho... E så jkla laddad för matchen imon!!! Vi ska köra över dom!!! Men det gäller att inte underskatta Husqvarna som ligger sist i serien... Då kan det gå hur som helst. Men jag tvivlar inte på 3 poäng och 2:a platsen i serien är vår igen.
Resultat från Husqvarna vs Challengers hittar du här.
Mathilda "Captain" is speaking Challs again.
